En dikt från Sonia

Jag har aldrig fruktat döden.
Jag har aldrig varit rädd för att dö.
Men nu har jag börjat tänka om
och jag räds bilden av min gravsten täckt av snö.

Jag tycker att jag har mycket kvar att leva för.
Att det finns mycket oupptäckt kvar.
Men nästa gång som jag går över vägen
kan det vara det sista fotsteg som jag tar.

Det kan ske när som helst.
Hur ska jag kunna vara förberedd?
Jag försöker intala mig att min tid inte är kommen,
men jag kan inte låta bli att vara rädd.

Det finns inga garantier.
Inget går att ta för givet.
Men jag vill inte gå den andra sidan till mötes.
Jag som uppskattar och älskar livet.

Jag vill ha många år till att se fram emot.
Jag är ju fortfarande ung.
När jag sedan är gammal och trött,
då kommer tanken på döden i stället att göra mig lugn.

Av: Sonia Ström

PS. Jag måste poängtera att denna dikt är någon stans mellan sex och åtta år gammal och inte relaterad till hennes sjukdom.

Kommentarer
Postat av: Nippertippan

Så tragiskt, men det är mycket vad Sonia lär oss varje dag. Innan hon gick bort och verkar som att i även fortsättningsvis via sina dikter.

Många kramar!

2008-09-08 @ 17:53:02
URL: http://hemtillnippertippan.blogspot.com
Postat av: ulrica

Vilken acker dikt, vilka fardigheter! D va som att pennan/undermedvetna/ 6:e sinnet visste d orattvisa odet hon skulle komma att fa ga till motes :(

2008-09-09 @ 05:27:18
URL: http://ullman.blogg.se/
Postat av: Linda W

Hoppas det går bra på begravningsbyrån idag...ska tänka på er..

Hör av dig när ni fått ett datum.

Kramar i massor

/Linda

2008-09-10 @ 09:45:27

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0