En dag som denna när jag är "ledig" är det så enkelt att hamna i soffläge och bli helt passiv - det är ju så skönt att bara vila och titta på film samt en del skit på TV. Idag sket jag dock i det och tog cykeln ut till Björnön, gick 5 km och trampade hem igen. Känner mig jävligt nöjd och det bästa av allt var att batteriet i min Ipod höll hela vägen fram och tillbaks. Fler än jag som blir påverkade känslomässigt av den musik du lyssnar på? Själv gick jag igenom lycka, ledsamhet och styrka under min tur till Björnön och hem. Jag har alltid varit en person som tycker texten är så viktig i musiken. Visst kan jag känna och njuta av instrumental musik men när exempelvis Barbara Streisand tar i från tårna sjungandes "We're not makin' love anymore" vill jag bara spricka eller när Lisa Ekdal fängslar mig med sina enormt komplexa och gripande texter.

Jag är ingen jättekänslosam person även om jag är känslig. Vad jag menar är att jag inte har något större behov av att dela alla min tankar och känslor med någon annan utan jag bearbetar det mesta inom mig för att sedan släppa det och gå vidare. Ibland genom mitt liv har jag mött människor som har svårt att förstå eller acceptera den sidan av mig eftersom att denna då kanske är just precis tvärt om. Vi måste respektera varandra och våra personligheter för att få en balans. Tänk om jag hade samma behov att uttrycka mig som min bästa väninna till exempel och hon hade samma behov som mig, hur skulle vi då orka med varandra? Jag hävdar bestämt att vi måste vara lite motpoler för att vara lika, balansen är superviktig. Vidare behöver vi olikheter i våra liv, tänk så tråkigt, så oerhört supertrist om vi alla var lika. Vad vill jag då komma med mitt dravel om känslor och behov? Jo, jag får ofta utlopp för mina känslor genom musiken. Den griper mig och kan ibland tala direkt till mig och på ett sätt hjälpa mig att bli ledsen för att sedan helas och fortsätta framåt.

Nu när min älskade syster är så dålig och lider både kroppsligt och själsligt och jag inte kan göra ett skit för att lindra hennes onda, ja då behöver jag musiken för att få ur mig allt som smärtar min själ. Jag behöver få ut skiten genom tårar och ilska för att orka vara hos henne och hålla hennes hand, för att orka vara en glad mamma, en god vän och en glad kurskamrat. Allt jag tänker på är hur hemskt det måste vara för min syster att ligga där och smärta och vara så utlämnad till alla godas vilja. Hur utsatt hon är, så beroende av hjälp i alla lägen. Det S var mest rädd för inför att cancern (eventuellt) skulle komma tillbaks var just smärtan skulle komma tillbaks och vad händer? Den kom givetvis... Det är tufft att vara nära och inte kunna lindra, det är rent hjärtskärande och totalt uttömmande - detta kommer dock inte att hindra mig från att vara positiv. Jag älskar min syster så mycket och jag älskar även mitt liv och allt vad det innehåller - därför måste jag finna balansen mellan det som sker. Ni behöver inte vara oroliga, jag klarar mig och mår ganska bra mestadels av tiden och den positiva andan som syrran alltid haft kommer jag alltid fortsätta föra fram efter bästa förmåga.

Idag ska jag mysa med min dotter, baka bullar och bara ta till vara på tiden tillsammans. Glöm inte att ta till vara på dina barn och dina käraste, kärleken växer så mycket när den slösas för att använda en klyscha.