Tänk när alkoholen sätter in
Vad lustigt, eller ska jag säga vad sorgligt det är när alkoholen har gjort intrång i medvetandet hur oerhört känslosam man blir. I varje fall blir jag det. Sitter och lyssnar på musik på youtube och gråter vid tanken på alla minnen som kommer över mig, alla minnen jag delade med min syster som nu mer bara är mina egna. Minnen jag aldrig mer kan dela med Sonia. Jag avskyr min ynklighet som jag bara äger när jag är ensam, den jag bara delar med mig själv och ingen annan, den gör mig så liten och patetisk. En person jag inte vill vara men jag kan inte, fast jag vill, styra mina känslor i ensamheten. Jag saknar min lillasyster så oerhört mycket att ibland känns varje andetag som syra som vill fräta sönder mitt inre och den ända lättnaden skulle vara att bara få en lobotomi som gjorde att allt föll i glömska.
I allt detta patetiska försöker jag ändå sitta och nynna på gamla låtar och försöka vara glad åt alla minnen som ändå finns där. Minnen då vi dansade hemma tillsammans, lekte med barbies, hade våra hetska men givande diskussioner eller när vi bara satt tysta tillsammans och njöt. Tack älskade för allt vi delade och jag hoppas du ser att jag försöker vara den du tyckte om att jag var. Jag saknar och älskar dig varje dag, varje stund!
Lite mer sprit kanske?
Saknaden är sanslös, och vetskapen om att aldrig mera få höra rösten, aldrig mera få en kram och ett tröstande ord och aldrig mera se den person man mist, gör så fruktansvärt ont. Sorgen fräter, river och sliter, varje andetag är en kraftansträngning, det värker i hela kroppen och tårarna kommer ohejdat.
Din och min sorg delar vi, även om våra älskade är olika men ändå lika.
När någon säger: Du ska se, det blir lättare sen!
Vadå lättare sen, hur tänker dom då? Sonia kommer alltid att fattas dig och pappa kommer alltid att fattas mig, hur kan det bli lättare sen.
Jag skickar dig några värmande kramar och så får vi försöka lära oss andas och ta en dag i taget.
Bamsekram!
Min vän du är ALDRIG ynklig och patetisk, ALDRIG!
Saknaden efter en utav de människor man älskar allra mest är outhärdlig! Jag tror att många människor gör som du i sorgen men de berättar inte om det. Det du skriver ser jag som en bearbetning i sorgen.
Jag har sörjt min pappa i flera år FAST han lever, han sitter där som ett kolli och varken pratar, äter eller går själv längre. Alzheimer är en fruktansvärd sjukdom. Nu har jag levt med den i många år och jag vet att det blir bättre med tiden men som sagt så tar det tid. Det går inte en dag utan jag saknar min glada, positiva älskade pappa som idag bara är ett skal!
Mera sprit åt svenska folket!
kramar
Snälla du..
Det finns inget patetiskt över dig/din sorg..
Tänk att känslor kan vara så lätta att "köra över".. med diverse klyschor...
Du är ledsen, du är ensam och du saknar! Tillåt dig!
All styrka till dig, i allt det du går igenom!
Pok
Mallasörjerpåsittsättbralla
Sorg är inte roligt. Inte patetiskt heller. Det är sorgligt. Sorg är sorgligt och man blir ledsen. Och det kommer och går och kommer igen tillbaka och så. År efter år. Dofter, ljud, platser... det finns massor av saker som påminner om det man saknar. Ibland är man bara deppig och ledsen.
Det är bättre att visa vad man är än att lotsas annat. Tuff yttre kan göra att det mjuka inte kommer igenom, varken inifrån ut eller utifrån in.
Må gott! Vi får höras i veckan om vi tar en fika nån kväll! Kramizar:)
...Du har dessutom blivit utmanad av mig och reglerna hittar du från min blogg:)
Kram:)
När ja tänker på dig är knappast ynklig ett av orden som faller på min tunga...
Stark, ömsint och oerhört omtänksam... det finns fler superlativ och tänk då att ja endast träffat dig an handfull gånger...
Vill du adda mig på msn så har ja samma som min mail.. kram!
Ja, kom igen! Sju saker! Sjuka dessutom:)
(bred smile och kisande ögon...)
Kramiz:)
