Jag vill tro att det är så, jag vill tro att hon kommer fortsätta guida mig i mitt liv och kring de val jag kommer göra. Givetvis kommer jag göra en hel del felaktiga sådana men det ser jag bara som en del av livet. Jag tänker mer kring de där svåra valen, då jag kommer vilja en sak men ändå gör en annan, den rätta saken. Då tror och hoppas jag att syster kommer guida mig rätt, både genom att jag tar med mig hennes råd i tanken och genom hennes själsliga närvaro.

Tänk att dagarna går och på ett sätt blir saknaden och tomheten större och värre hela tiden. Det är nu det verkligt jobbiga sätter in och jag saknar henne så mycket, det finns ingen rättvisa i att hon skulle plågas till döds, hon som sken som solen och inte ville ge upp. Rättvisa, nej verkligen inte men det hände och faktum kvarstår att vi alla måste finna glädjen i det vi gör och gå vidare i våra liv så väl för Sonias skull som för vår egen.