Oroliga tider

I går åkte min kära syster in till lasarettet för att få hjälp. Hon hade vid det laget legat hemma i tio dagar med en enorm huvudvärk och ett illamående utan dess like. Hon har spytt upp det lilla hon har lyckats få i sig vilket i din tur resulterat i att hon inte fått i sig någon näring. Jag är säker på att hon precis som alla människor har hållit ut så länge hon orkat med den mänskliga förhoppningen att man snart ska bli bra igen. Den här gången blev hon inte det och innan hennes kropp blev helt uttorkad och gud vet vad mer åkte hon så in igår för att läggas in och få omvårdnad. Allt jag vet i nuläget är att de datortomografier hon tidigare gjorde inte visade något avvikande utan läkarna trodde att hon åkt på en osedvanligt svår migrän. Eventuellt skulle de ha gjort en till datortomgrafi i natt men om den blev av eller inte vet jag inte i nuläget. Idag har hon i varje fall en magnetröntgen inplanerad sedan tidigare och jag är glad att de undersöker henne grundligt för skulle det till följd av läkarslarv visa sig att de förbisett någonting de annars skulle ha upptäckt vet jag inte vad jag skulle ta mig till. Det har under syrrans hela sjukdomsperiod gjorts så många felbedömningar och allt som kunnat gå fel har gått fel så parden me om jag inte hyser alltför stor tilltro till vissa läkare medan jag vet att det finns tusentals som gör ett in i helvete bra jobb!

Pappa ringde nu på morgonen och var så ledsen för systers lidande och han vill så gärna ändra universums konstruktion och ta på sig allt hennes onda bara hon slapp gå i genom det hon nu gör. Som förälder förstår jag resonemanget, jag skulle byta på bråkdelen av en sekund med mitt egna barn om det bara var möjligt. Det är oroligt och jobbigt för oss alla som älskar och står henne nära. Det är nära på en tärande, smärtsam oro som genskjuter mig ibland och för en sekund kan jag ibland tro att det bara är på låtsas. Kanske är det så att en del av mig vill stanna i den lilla drömvärlden bara för att tro att allt var som det en gång tidigare var. Där Jojis sprang på sina långa rangliga ben, fulla av blåmärken, en hästsvans uppsatt högt uppe på det blonda huvudet och glasögonen nerehasade på näsan. Jag ser bilden av min syster så klart som vore det i går och på ett sätt är det igår för vad är trettio år i sammanhanget när minnena är så levande? Det finns ändå några positiva saker som kommit ur pluttans cancer och det är att jag vaknat upp och förstått att kärlek är något som ska slösas och att hjälpa varandra har helt plötsligt blivit en självklarhet. Mor och far anstränger sig lite mer för att vara snälla mot varanda och det är fan i mig det minsta de kan göra. Mina vänner och bekanta och Jojis vänner och bekanta har nog alla fått upp ögonen för hur fragilt livet kan vara. Så jag säger som min kära syster och det är att det måste komma goda saker ur hennes helvetescancer och det är bara jag och ni som kan förändra, ge och älska.

Mitt löfte är att se till att ge mig själv energi och tid till reflektion så att jag orkar att vara en bra mamma, stötta och lyssna på min syster och på mina föräldrar. Vi är alla viktiga och ingår i ett större sammanhang, det får vi inte glömma!

Eftersom jag nu anser mig själv vara positiv måste jag också nämna något roligt från helgen och det är att i går vann min dotters fotbollslag sin allra första seriematch mot IFK med 5-2 och givetvis är jag som mamma oerhört stolt över tjejernas bedrift. Vidare gjorde de en formidabel insats på Saffets Cup i lördag där de avverkade fyra matcher i den stekande hetta som rådde. All eloge till dem!!! Sedan vill jag också tala om att jag uppskattar min mor och all hjälp hon ger mig och min dotter i vardagen, utan henne skulle inte mycket fungera alls och så vill jag pussa på min väninna "lilla M" också och tacka för en härlig lördagkväll. Vilka fantastiska människor det finns runt omkring!

Kommentarer
Postat av: Ulrica

Som sagt, d finns inga ord for va S garigenom. Inga ord pa varlskartan kan gora d battre o lattare.....
Stor kram fran andra sidan atlanten!

2008-05-12 @ 19:31:11
Postat av: Sonia

Tack för de fina orden, sister dear. Nu njuter jag bara av permissionen en liten stund och varit barsnligt förtjust i av att ha nyttjat Internet för första gången på tre veckor. Fast så roligt var det inte, så jag dumpar datorn för kvällen nu. :=)

Syns i morgon på skruttans födelsedag!

2008-05-20 @ 21:52:43

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0