Nu har det så när på en timme gått ett dygn sedan min syster sände sms:et som sände stötar av obehag och rädsla genom min kropp. Ett dygn som (hur hemskt jag som annhörig än mår) måste ha varit som helvetets skärseld för min kära syster. Hon bloggar lite på Facebook och där kan jag precis som hennes vänner och bekanta till viss del följa hennes tankar och hennes kamp för att försöka se ljust på tillvaron även om det som hon själv säger "det ser mörkt ut innan det blir svart".... Tänk om jag kunde hjälpa henne mer än med ord och handling. Tänk om jag kunde bara för en stund ta bort hennes cancer, hennes vånda och smärta. Tänk om är en farlig väg att ta i tanken men det är en lek jag leker ibland mitt bättre vetande till trots. Jag måste bara få säga det nu, jag måste bara få skrika rakt ut, bara en gång hur jävla mycket jag hatar cancer, hur jävla mycket jag hatar lipo sarkom, fy fan om jag bara kunde spränga skiten i bitar och bota hennes kropp med min kärlek. Tänk om....