Vissa dagar är bara en enda lång väntan på att få komma hem, hem för att i stort sätt inte göra någonting. Hem för att det är skönare att vara där än där du är nu. Idag är en sådan dag - en tisdag. Av någon outgrundlig anledning är just tisdagar såna fruktansvärt jobbiga dagar som känns evighetslånga, onödiga.

I morgon till lunch har jag jobbat hälften av mina fem veckor denna sommar, det känns förträffligt, rent ljuvligt faktiskt!

Syster ligger kvar på lasarettet efter den sista incidenten som skedde förra lördagen. Visst, hon är bättre och har inte lika ont vilket är enormt skönt då smärtan är det svåraste för mig som syster att stå ut med. Det till trots är hon så "liten och ynklig" min långa fina syster. Jag önskar jag kunde bära upp henne på mina axlar - då skulle vi dansa och hon skulle få sträcka ut sina långa spiror som som alltid varit så stolt över (med all rätt).

Solen tittar preics fram för första gången idag. Betyder det att sommaren är på intåg igen? Jag vill tro det!