Tre månader av djupaste saknad
Nog om sorgens gissel just nu, vi går faktiskt en ljus tid till mötes, en tid som jag älskar och det är julen med allt vad det innebär. Så igår gjorde jag min tös till viljes när vi klädde julgranen poppandes samma "Agneta och Linda-skiva" som jag nämde i det förra inlägget. Det är helt otroligt hur ett modershjärta kan fyllas av en sådan sprängfylld kärlek som fullkommligt hotar att spränga bröstet som det gjorde igår när jag såg och kände ivern hos min dotter. Hennes glädje smittar av sig på mig och om jag bara kunde skulle jag smycka hela vårt hem med tomtar, glitter och ljus.
Sitter på högskolan och väntar på min kumpan K. Idag kära vänner är det absolut sista dagen vi sitter oc knåpar på C-uppsatsen innan den ska skickas in och om allt går som vi vill går vi upp och försvarar den den 5 januari 2009 och därefter kan jag vi båda kalla oss stolta lärare! Det enda som fattas nu är ett jobb, ett jobb som ger en härlig inkomst men framförallt är läraryrket ett meingsfullt kall och jag längtar efter att få komma ut i arbetslivet, ja å vad jag längtar!
godmorgon du underbara :-)
jag tittar upp mot himlen och är övertygad att Sonia ler mot mig.
Hon slipper lida och vi andra känner stor sorg och saknad.
Massa kramar
och idag tänker jag på sonia.
kram till dig!
Nu tänker jag på Sonia...
stora kramar
På lördag är det 2 månader sedan min far avled i helvetessjukdomen cancer. 3 månader sen Sonia andades sista gången, sorgen ligger där som en tung ridå. Lättare, ja jag vet inte heller när det ska bli lättare, det känns som om det kommer att dröja länge, länge!!
Som du skriver: när jag tänker på att aldrig mera få en kram, aldrig mera få ett "förmanande" finger(fick tala om då o då för pappsen att jag faktiskt var hans vuxna barn"), aldrig höra hans kloka ord om saker o ting, då vet i alla fall inte jag om det kommer att bli lättare. Ibland brukar jag tänka, trots att varken jag eller pappa fick förmånen att träffa varann, nu sitter pappa o Sonia däruppe o skrattar åt oss.....och ibland, ibland kan jag le åt den tanken.
Jag tänker mycket på uttrycket som jag fått ibland: "Du ska se, efter begravningen blir det lättare". Vad är det som blir lättare då? Jag väntar fortfarande på vad det är som ska bli lättare.
Skickar en varm "snökram" från ett vitt och kallt Falun.
Jag är virrpanna nummer ett.....korrigering till tidigare inlägg:
pappa och jag fick aldrig förmånen att träffa Sonia.
Du skrev om att aldrig få en kram eller bli tillrättavisad eller få skäll, min text var om vad jag saknar av min far.
Det är nog all snön som gör min hjärna frusen så jag felformulerar orden....
Tjing!
Precis som du beskriver Vania så är det avgrundsliknande då saknaden slår till, jag hade aldrig kunnat föreställa mig hur ont det gör, vilken intensitet det har och hur totalt oförberedd man är. Man har ett tunnare hudlager och gränsen mellan hopp och förtvivlan är hårfin. Jag ger min absolut varmaste kram till dig idag Vania,och vet du, solen bröt fram vid tvåtiden idag så Sonia och pappa Hadar kom och spred värme över oss ännu en ggn.
ps Va urmysigt det lät med julgransklädningen Ds
kraam
Jag håller tummarna för er. Bra jobbat!!! Nu är det inte mycket kvar:)
Fortsätt poppa till julmusiken!
Kramizar!!!
Jag nästintill ryser och får ögonen fyllda med tårar när jag läser ditt inlägg. Först det sorgliga kring det man saknar, sedan runt allt spännade som börjar den 5:e januari.
Jag har kommit på mig själv flera gånger, då jag har varit på väg att skriva ett sms till Sonia, eller att jag ska läsa hennes d.b. etc.
Får känslan av att det var ett tag sen vi hördes av nu. Skrämmande.
Jag är så stolt över dig Vania, tänk att du idag inte har långt kvar till du är LÄRARE.
Och jag kan se hur lillesyrran din ler från ovan.
Saknar dig.
Ja visst är den känslan till sitt barn helt otrolig...! puh..
Mysigt med julgran. Ha det så bra, kram anna
